Nu närmar sig avresan med fart...

Torsdag kväll.
Nu är snart väskan packad och resfebern börjar infinna sig. Har lagt ner veckans städprojekt - jag överlåter det till dem som ska vara hemma.
I tisdags den här veckan blev det ett besök på Kyrkans hus med utställningen "Den andre" med konstnärer från Palestina. Kanske några vi möter ... vem vet.

Sliman Mansour
vi kan förnimma fragmentiseringen av landet,
vi ser varje olivträd stå ensamt i en egen ruta,
vi kan inte möta den andre ,
men vi märker tydligt hans skugga.

Faten Nistas Mitwasi
I detta konstverk finns det namn på martyrer från det senaste århundradet.
Det röda broderiet är ett minnes emblem.
Genom det röda och handgjorda är de en symbol för liv.

Vi fyra Mullsjöbor som ska resa passade också på att fika tillsammans och prata  praktiska detaljer inför vår resa.

Jag var ju inte med förra veckan så idag träffade jag Marianne som gav mig kartor som kan vara bra att ha. Har också hämtat ut resekassan som ska med.

Imorgon blir det arbetsdag och packning.
På lördag efter födelsedagsfika med yngsta barnbarnet går tåget mot Arlanda.

Resan börjar ...

redan där du står.

Ja egentligen börjar vår resa redan när vi föds. Hela livet är ju faktiskt en resa och många val kan jag själv göra. Ibland känns det som jag inte själv väljer vart min resa går, någon annan hjälper eller styr mig. Fast det slutliga valet ligger väl ändå på mig? Vilken riktning ska jag välja?

Innan denna resa började ta form var det många olika saker som spelade in för mig. Beslutet att ta tjänstledigt och Öppet hus på Mullsjö folkhögskola var det som styrde in mig på Seniorvolontärlinjen. Men varför Palestina?

Om jag ska vara riktig ärlig så trodde jag inte att det skulle bli någon resa för mig när jag fick veta att man som volontär får bekosta så mycket själv. Trodde nog i min enfald och okunnighet att jag skulle få ersättning för att hjälpa till. Men jag har nu förstått att vara volontär kan kosta. Egentligen är min insats mer att jag får lära känna andras kultur och levnadssätt och för att kunna göra mer krävs mer än tre veckor. Jag tror ändå att dessa tre veckor kommer att betyda mycket för mig.

Åter till frågan Varför Palestina?
Under vår förberedelsetid har jag insett att det som händer i Palestina/Israel vill jag veta mer om. Att vi får göra denna  resa tillsammans i projektform var också en bidragande orsak och eftersom det är en projektresa har vi också fått möjlighet till viss hjälp med finansieringen.

Några dagar av förberedelse ligger nu framför oss.

En dryg vecka kvar...

och sen åker vi.
Igår och idag var det träff för gruppen på folkhögskolan. Tyvärr missade jag den.
Nu hoppas jag att de andra har laddat upp rejält så det räcker för mig också.
Det är en del som ska klaffa. För mig känns det som det viktigaste just nu är att jag blir frisk.